ALTER EGO

Alter-Ego News

Låtskrivare Melodifestivalen

Som de flesta kanske vet så kommer konceptet för att få med en låt på melodifestivalen att ändras. Låt säga att jag och min son Robin har gjort en låt, riktig kanonlåt! En one time hit wonder, den perfekta vinnarlåten som garanterat alla kommer att nynna på. 

Den kommer inte att komma med.

Enligt svt.se  https://www.svt.se/kultur/mello-infor-nya-regler-om-kvinnliga-kompositorer så planeras det att inför melodifestivalen 2022, måste det vara en kvinna med i låtskrivarteamet.

Låt oss säga att jag och min fru Riitta skriver en låt tillsammans, då är det absolut inga problem och det gör jag gärna men att alltså vara 2, 3 eller fyra män som skriver en låt går inte längre.

Vilket som en del av oss redan läst i tidningar och sociala medier betyder det att t ex de före detta ABBA medlemmarna Björn och Benny inte kommer att få någon låt godkänd. Nu kanske dom inte vill det heller men det hör inte riktigt hit.

I min mening så borde det vara att om någon/några skickar in en låt och den är bra så ska den väl komma med! Är det en kvinna är det bra, om det är en man är det också bra. Vet inte riktigt varför man måste krångla till allt.

Jag tror att det är en risk att melodifestivalen spårar ut ordentligt. Min önskan är att den ska vara opartisk samt att:

* Låtskrivare inte ska representera något annat land än sitt eget

* Inte spela någon roll om det är en man eller kvinna som skrivit bidraget

* Det ska inte vara en plattform för politiska ideologier

Vad tycker NI? Kommentera gärna och ge din personliga åsikt, vad det än är:) Hur som helst så är det så det kommer att se ut.

Bara ren o skär fantasi:

Vad händer egentligen när du sluter dina ögon. Sover du verkligen när du somnar? Ja, naturligtvis! Eller, finns det något mer än bara sömn?

Det är mörkt. Jag sluter mina ögon för att som alltid somna blixtsnabbt. Det är väldigt sällan som jag har svårt att somna. Oftast räcker det med att jag lägger mig ner, blundar och så är jag i sömnens värld. Men ikväll…ingen sömn, ingen trötthet. Min kropp säger att jag borde vara trött efter en hel dags fysiskt arbete där musklerna har fått jobba metodiskt med att hugga ved. Vintern kommer snabbt och veden måste bli klar, oavsett om jag orkar eller inte.

Det är någonting annat som händer..det känns inte som vanligt. Försöker lyssna och höra ifall det är något avlägset och ovanligt ljud som tränger sig igenom och stör mig. Men nej, jag hör bara vinden som svagt susar i trädtopparna utanför sovrumsfönstret. Lite hypnotiserande, tröttande..men inte ikväll. Jag blundar återigen och låter ögonen vara slutna. Det är lika mörkt med slutna ögon som med öppna ögon. Medans jag blundar tycker jag mig se rörelser i det mörker som finns när jag blundar. Det är så stort, mörkret är så stort och verkar sträcka sig mot en horisont långt långt bort i det mörka synfältet. Jag koncentrerar mig på att se vad det är som ”rör sig”, hmm, fantasier tänker jag och småler lite ansträngt. Men ändå, någonting ÄR DET där..som formar sig..som framträder. Varelser? Levande? Så märkligt. Mina tankar försöker sortera och hjälpa mig förstå. Tanken som kommer är att det kanske är det här som är den andliga världen. Jag har alltid trott att magiker som gör de mest spektakulära trick som helt omöjligt går att göra på något sätt samarbetar eller låt oss säga använder/utnyttjar den andliga världen. T ex när ett tiger i en bur på golvet under ett fåtal sekunder flyttas 20 meter upp i luften in en annan bur som ögonblicket innan var tom. Att magikern på något sätt flyttar det fysiska in i den osynliga världen och helt plötsligt befinner sig någon annanstans, som om det inte finns några avstånd i det osynliga. Tanken försvinner lika snabbt som jag tänker den. Märkligt…

Okej, jag låter det hända. Jag öppnar mig för det omöjliga och känner hur min kropp slappnar av. Spänningen släpper och ja, helt plötsligt blir det som om jag drömmer i vaket tillstånd. Precis som när man drömmer så framträder en verklig värld. Så himla häftigt! Som om det vore det naturligaste i världen ser jag mig omkring.

Jag ser länder och städer, ögonen fokuserar som en kikare. Helt plötsligt kan jag zooma med blotta viljan. Eller inte riktigt med viljan, mer med en inre drivkraft. Liksom örnen ser den allra minsta rörelse nere i den täta gräsvegetationen så kan jag följa det som mitt inre vill.

Lika stark som en satellit är mitt sinne, fast ännu starkare. Inom mig känner jag en drivkraft, en känsla som brinner som en eld. Jag låter mina sinnen styra mig och föra mig närmare källan för den oändligt starka känslan samtidigt som en förnimmelse av förtvivlan bryter igenom. Hur kan jag känna så här? Varför blev det så här..Jag sluter mina ögon (men dom var väl slutna nyss?) och när jag öppnar dem igen kan jag utan problem zooma in så jag kan se vartsomhelst. Som sagt, starkare och mycket snabbare än en satellit högt upp i atmosfären.

Vart var jag? Vart händer det här? Jag drömmer bara intalar jag mig själv..nyper mig själv hårt på det tunna skinnet på underarmen och nej, det gör ont! Ok, jag låter mina ögon söka sig mot den starka känslan, som när man leker den där *fågel, fisk eller mittemellan leken*. Man gömmer en sak och så ska den andre leta efter den. Ju närmare man kommer gömman säger man att det bränns. Så är det nu, jag känner hur det bränns när jag kommer närmare källan. Vad finns det där?

Hur otroligt det än låter kan jag utan problem zooma in länder. Jag förnimmer att jag är i Angola.

I Angola! Varför i hela världen är jag här? Vem styr mig hit, eller är det jag, mitt inre som styr mig? Jag känner att allt är väldigt snurrigt och osammanhängande. Ovana kanske, kan det hända igen? Kan jag komma till denna dröm, osynliga värld när jag vill? Hur som helst, jag zoomar mig till Chad, vidare till Libyen sedan över medelhavet till Italien. Hamnar i Polen. Känslan inom mig blir oerhört stark nu. Sveper in mot en liten smågata i staden Poznan, snabbt förnimmer jag att det är 282 km till Berlin. Märkligt hinner jag tänka innan jag stannar till vid ett litet hus vid en gata som heter Palucka. Stadskärnan är pittoresk och välkomnande. En spännande mötesplats där historia och nutid flätas samman.

Drivkraften inom mig drev mig alltså hit, till Palucka. Husen som ligger här är målade osymmetriskt i olika färger. Blå, röd ,grön, blå/ljusblå , brun och mörkrött. Så gammalt och så vackert.

Men inom mig känner jag att det vackra här bara är ytligt. Det finns något här som är dolt, en känsla av ensamhet och förtvivlan. När jag låter mina ögon svepa längs med gatan stannar jag till vid ett grönt litet hus. Panelen är sliten men det är inte övergivet, trädgården är väl ansad och det är mer antikt över det, lite som i en saga.

Jag låter den inre drivkraften leda mig framåt, mot ett källarfönster. Där inne, där nere sitter en pojke på en liten sliten träpall. Han är runt 13 år, blont halvlångt hår med svarta slingor. Med ens känner jag hans inre, han är förtvivlad.

Varför drogs jag hit? Av alla ställen i hela världen så var det hit som mitt inre drog mig till. Jag förstod naturligtvis att det inte var jag som bestämde det. Så vem utvalde mig, varför hände detta just ikväll när jag skulle sova. Vad har jag för egenskap som gör att jag upplever detta. Vad är syftet och vad är min uppgift?

Jag vaknar och öppnar mina ögon. Känslan som omfamnar mig är enorm. Jag vill veta mer! Vad är det med pojken, varför vaknar jag nu. Får dock snabbt en känsla av att det här bara är början på något som egentligen inte ska hända. Det är inte naturligt att uppleva det här..men finns det något som är sammanflätat med det fysiska?

SLUT!! Eller slut är det inte, bara jag som slutar skriva.

Så gott folk, fantasin kan sätta fart på mycket:)

Vad kommer att hända med mig, med den lilla pojken? Kommer detta lilla möte att ge en större påverkan för honom, för mig, för andra?

Tiden får utvisa om jag fortsätter på storyn. Det skulle kunna bli intressant! Det är inte riktigt som jag vill med starten men det är så oerhört svårt att vara detaljrik och samtidigt förmedla det man själv ”ser”.

Hoppas du hade ngt nöje av det.